Ett liv i 180

Vart tar all tid vägen egentligen? Känns just nu som att livet snurrar i 180 och jag hinner ingenting. Inte så ovanligt i en barnfamilj med små barn och två heltidsarbetande föräldrar. Att vi (läs Dennis...) också använder sin lediga tid till att bygga på övervåningen gör väl också sitt. Men äntligen händer det grejer däruppe!

 Jag får nästan dåligt samvete när jag inser att det är två månader kvar till bebisen kommer, och jag har knappt fattat att den överhuvudtaget ska komma. Magen har blivit stor, går in i v 32 idag, helt sjukt! Javisst, magen har vuxit, därinne sparkar ett litet liv och ger sig tillkänna, underbart mysigt, men jag får nästan panik när jag inser att jag mentalt inte hunnit förbereda mig! Namn har vi börjat diskutera lite mer seriöst, men oftast slutar det med att vi skämtsamt skrattar åt namn som vi absolut inte skulle välja...Men jag tror ändå att vi har lyckats enas om några förslag, för det är just det som är svårigheten, att enas... Jag har också börjat plocka fram lite bebiskläder och faktiskt köpt det enda som jag behövde köpa till den här bebisen, en åkpåse. :) Längtan börjar infinna sig, skulle bara önska att livet kunde sakta in en aning...

Sist jag var hos BM låg skrutten med huvudet upp och rumpan ner, får se om den behagat vända på sig till nästa gång jag ska dit om någon vecka. Tillväxtkurvan såg normal ut och hjärtljuden låg kring 130, ungefär som gången innan.

Vincent har varit förkyld ett tag, jag skyller på dagis. Jag hoppas han blir bättre snart, för nätterna är inte roliga med en supersnorig pojke.. Wilma stortrivs på dagis och har fått flera nya kompisar, det känns riktigt roligt! Jag hoppas bara att Vincent kommer in i dagislivet lite bättre när han blir frisk, just nu känns det som att dagislivet fått en tuff start.

På lördag är det äntligen RCM! Då drar vi tjejer ner till Övik och har en härlig shoppingdag med lunch på stan. Blir riktigt mys, hoppas på många fynd...

Sommaren gav oss en altan

Den har ju varit på plats ett tag nu, altanen....Såhär ser det ut hittils,
inte klart men en bra bit på väg. Staketet på bilden är klart, men det
ska bli mer staket och altanen ska gå runt huset mot köksentrén så man
även kan sitta där och njuta av sena kvällssolen. Men det blir troligtvis
nästa sommars projekt, nu står övervåningen i fokus!

Hösten är här!

Hösten är här, iallfall känns det så i luften. Det är alltid något speciellt med hösten, inte bara kylan och alla färger - jag får alltid en speciell känsla i magen när hösten kommer. Det blir nästan lite sentimentalt, som att man lämnar något bakom sig som man kommer sakna mycket, men också underbart att något nytt börjar. Hösten innebär ofta så mycket nytt med allt vad det innebär, och den här hösten lär nog sannerligen göra det. Det finns så många saker man vill göra på hösten och så många saker man inte behöver göra, men som tur är har mitt behov av "boande" till stor del redan blivit tillfredsställt. Bär och svamp in i frysen, gardiner på plats, utebelysning upp, för att nämna några saker som redan hunnit hända.

Hösten har också inneburit att mina små troll är inskolade på dagis och numer är jag inte längre hemmafru Karlsson, för ett tag i allafall. Inskolningen har gått ganska bra, men ont i mammahjärtat har det gjort. Imorgon är första dagen när både jag och Dennis jobbar hela dagen, barnen är lämnade åt sitt öde.

En väldigt positiv sak med hösten är den att man kan tända ljus och bara mysa med en filt i soffan, och nu även tända kaminen! Än har vi inte provat, men ikväll blir det troligtvis premiär. Sotaren har gett grönt ljus och veden väntar på att eldas. Spännande, husets hjärta ska äntligen få komma till sin rätt!

Projekt övervåning är påbörjat, isoloering börjar så sakta komma på plats och man börjar så smått drömma om att få inreda den där övervåningen precis som man själv önskar. Hela sommaren har övervåningen nyttjas som ett enda gigantiskt förråd på 80 kvm, nu ska det sakta men säkert ta andra former.

Idag kommer också min efterlängtade gungstol på plats i vardagsrummet, ursprungligen ägd av min pappas farmor. Den har alltså ett par år på nacken, men det är ju det som gör det hela än mer fantastiskt, att få äga något som funnits i släkten i generationer. Förhoppningsvis kommer mina barn att ärva den i sin tur och låta den leva vidare.

Ikväll ska brasan tändas!

Mina fina små har börjat på nya dagiset!